Postat i: Resebulletiner
Dag 4
Sista frukosten på Wynfrid House
Brick Lane!
Metro hela vägen till Heathrow, funkar hur bra som helst
Volunteers! Bra. Ersättning för något som inte är till det minst besvär för oss
Postat i: Resebulletiner
Dag 3
Jakt på brittisk frukost
British Museum med mumier
Evensong i st Pauls Cathedral
Shopping på Regent Street
Indisk mat
Tower Bridge by night och broöppnning
Postat i: Resebulletiner
Dag 2
London Eye, houses of Parliament, Buckingham Palace med vaktparad, Hyde Park med lunch vid the Serpentine, Harrods afternoon tea, shopping, och kinesisk kvällsmat i Chinatown
Postat i: Resebulletiner
Ankomst
Det är mycket billigare att åka taxi i London än hemma! A hade förbokat en bil med förare som hämtade oss vid gaten. Bara att se Ms förtjusta min över detta arrangemang gjorde det värt det!
Wynfrid House: en tysk/engelsk församlig som driver ett Bed&Breakfast, byggt i slutet av femtiotalet och huvudsakligen intakt. Nästan som ett museum. Lite mysko lukt, troligen från plastgolvet? Mycket känsla! Äkta vara.
Dag 1
Var börjar man i en världsstad som London? First things first. Vi promenerade till Liverpool Street station och ordnade med våra Oyster cards. Praktiska saker som funkar precis som SLs remsor – ladda med pengar och åk. I åkte helt gratis och M till halva priset – det tror jag inte är lika förmånligt i Stockholm…
Sen bar det av till Towern. Towern har jag ju hört talas om sen barnsben men jag måste erkänna att jag itne hade någon koll alls, varken på hur stor den var, hur cool den var eller hur gammal den var. Vi hängde med en bra stund på guidningen av en man med helt obegripligt stark röst men fick lägga ner det. Det blev för tråkigt för I som inte förstod ett ord. Kronjuvelerna däremot gick lätt att begripa sig på. Oj vad mycket guld och ädelstenar. Minst lika spännande var det lilla filmklippet från drottningens kröning. Så otroligt anakronistiskt! En guldskep för att droppa olja på henne, pomp och ståt, superhögtidligt, stela herrar insvepta i guldbrokad. Efter detta var vi ganska trötta och urlakade och styrde raka vägen till en pub där vi åt mycket god fish and chips på en pub. A och jag fick en pint med ale också. Sen var vi så trötta att det blev en middagslur på Wynfrid House.
Sen var det dags för en absolut höjdpunkt: efter att ha stärkt oss med en macka på cafe (utom jag som faktiskt förblev mätt i ett dygn efter den stadiga och feta fisken) blev det Phantom of the Opera. En äkta spökhistoria, mycket stämning och superbra artistprestationer. I pausen smög jag till baren för att överraska A med en kall öl – för att bli överraskad av att A smög sig in bakom mig i kön med samma ärende.
Vi avrundade kvällen med att strosa runt vid Piccadilly Circus, titta på breakdansarna och njuta av stortadspulsen, något som M uppskattade alldeles särskilt.
En dag kände jag mig på botten: fick inte till det jag ville i mitt ledarskap, grämde mig över ett gräsligt fel jag gjort, och kände mig ensam och utsatt.
Ett långt samtal med en vän – och efter det kände jag mig stärkt, aningen hoppfull och inte längre ensam.
Så lite, och så mycket, behöver en människa.
Ingenting ändrades i sak. Jag hade samma problem att brottas med som innan men de hade fått lite rimligare proportioner. Och viktigast av allt: jag var inte ensam längre.
Tack.
Postat i: Life experience
Fem gånger rätt i rad, då vinner klokhjärnan över dumhjärnan och det du spelar blir sannolikt rätt.
Det är bara dumt att lära in fel. Varje gång det blir fel är det bara att börja om och räkna till fem rätta gånger. Annars har dumhjärnan lärt sig nåt, istället för klokhjärnan.
Läxan från häxan:
Öva en låt (som du tycker att du redan kan). Den ska bli rätt fem gånger i rad.
Fler fiolövningar för att lära musklerna vibrato:
Studsa fingertoppen mot benet och skaka gäddhänget.
Vibratogrottan.
Gitarrhänget i tv-soffan.
Boktips: The inner game of music m fl, se bilden.
Postat i: Life experience
Vilken bra fråga!
Stanna upp ett tag och tänk.
Vad skulle du göra om du inte var rädd?
Svaret på den frågan är väldigt personligt. Det beror på hur ärlig du vill vara mot dig själv. Man har inte alltid förmågan att se sig själv särskilt objektivt. Det kan också röra sig om olika områden; ens jobb, ens personliga utveckling, ens närmaste relationer, ens ambitioner och förmågor.
Nu ska jag själv fundera länge och noga på vad jag skulle göra om jag inte var rädd.
Postat i: Life experience
Nyår är en märklig konstruktion. Vi tycks vara överens om att 31 december är gammalt och lite unket, befläckat av mål som inte nåtts, misslyckade föresatser om att bli en bättre människa och ambitioner som varit större än oss själva, medan 1 januari är fräscht och löftesrikt som ett nyfött barn, första dagen på ett nytt jobb eller en oöppnad bok.
Vad hindrar oss från att börja på ny kula en vanlig sketen onsdag mitt i november?Inget alls, förstås!
Varför finns det då nyårslöften? Och hur kommer det sig att jag som just har påstått att en sketen onsdag i november duger gott för en nystart ändå sitter i början av januari och tänker: Nu attans ska jag se till att ändra på det ena eller det andra i mitt liv! Det här året ska bli ett nytt och bättre år än det förra!
Så här tror jag det är: Själva ritualen med att släppa det gamla och börja på det nya ger oss en knuff framåt och hjälper oss och våra hjärnor att tro på att vi kan skrota gamla dåliga vanor och gå nya vägar istället. Visst går det bra i november, eller mars, eller närsomhelst. Men faktiskt går det nog lite bättre i januari.
Postat i: Life experience
Tänk er Vätternrundan. Och tänk er Anna på en cool cykel med opraktiska smala däck. Tänk er energin i startområdet. Nu går starten och nu gäller det att trampa som tusan. Länge, länge, länge.
Det är långt till Motala. Nånstans längs vägen blir det kallt. Det är natt. Nu börjar det duggregna och tanken kommer: jag måste vara tokig! Varför gör jag detta!
Men vissa människor är lite uthålligare än andra och beslutet är klart.
Nu jävlar anamma tar jag de sista backarna också!
Grattis Anna. Nu är du framme och du vann loppet.
Postat i: Resebulletiner
Efter över 10 år på firman är jag alltså nu till sist i Athlone, där vi har en produktutvecklingsenhet. Eller Baile Atha Luain, som det också heter. På alla skyltar står allt på både engelska och irländska. Ett mycket sympatiskt men totalt obegripligt språk.
Den här delen av världen är ju inte precis känd för sin goda mat. Det är helt rättvist att det är så… Kokt broccoli och friterad fisk, helt utan salt, det är trist. Men när vi salta svenskar öste på så mycket salt som vi tyckte var nödvändigt fick vi förebrående blickar. En av kollegorna berättade hur en släkting kommit hem från ett läkarbesök och slängt allt salt i huset i soptunnan. Livsfarligt! Att man får hantera så farliga kemikalier i sitt hem i säkerhetsmedvetna Sverige förstår man ju inte.
Själva staden var en av Irlands mest strategiska platser, tack vare sitt läge vid den enda vadstället över Shannon i trakten. Detta var över tusen år sen. Idag är staden ungefär lika stor som Hallsberg och ungefär lika strategisk. Som tur är så är det pendlingsavstånd till både Dublin, Galway och Limerick.
Många hus inne i stan har väldigt starka färger – knallrosa, orange, illande turkos. Kanske behövs det som motvikt till det grådaskiga vädret?
Stadens största turistattraktion är Sean’s – Irlands äldsta pub enligt certifikatet de har i Guinness rekordbok. Redan på 900-talet finns ”Luain’s Inn” omnämnt. Och det var verkligen coolt, med levande musik och sågspån på golvet. Musiken var en liten folkmusikgrupp med en fiol, en banjo, en gitarr och en bodhran, som är en särskild sorts handhållen trumma där tonhöjden kan varieras.
På jobbet får man perspektiv på livet. Arbetsmiljön är annnorlunda. Och killar, gubbar, män överallt. Jag som är van vid en lite jämnare fördelning insåg precis hur van jag är vid det.
Irländarna är öppna, trevliga och gästfria och det är lätt att känna sig välkommen.
Lanskapet som susar förbi bussfönstret är grönt med lite får här och där som dekoration, låga träddungar och buskar, hagar och gärdsgårdar. Men mest av allt: grönt.
